Mycket tårar har det varit men även en massa fina minnen som har spelats upp och pratats om. Man får finna det fina i det olyckliga så att säga. Har även drabbats av en massa ånger men börjar även återhämta mig från det. Mormor var den finaste mormorn man kan ha, så go och snäll. Tyvärr kom det en dimma som slöts sig om mormor och hon var inte riktigt som mormor längre de sista åren. Men under sina sista dagar kom min vackra, söta, snälla och underbara mormor tillbaka till oss för att säga hej då. Hon låg mest i en dvala men ibland fick jag kontakt med henne, passade då på att fråga om jag fick ge henne en kram: då log hon och sa "já" med sin fina finska dialekt. Jag gav henne en kram och fick även en puss. Det värmde så gott i hjärtat att få de fina stunderna innan hon lämnade mig. Hon berättade att hon skulle ta tåget till himlen fem i åtta och hon lämnade oss sex minuter över, så jag säger som Isolde att då tar det 11 minuter att ta sig med tåget till himlen. Hon berättade även att hon skulle på en stor fest där alla vi ska vara med och klä oss i fina färglada kläder och inte i svart. Hon sa vad som skulle stå på menyn men vi kom fram till att potatissallad och stekt sill inte klingar så bra. Men hon fick som hon ville - hon har på sig sin fina klänning som har hängt i garderoben och aldrig blivit buren, hon har blommor i sitt hår och så har hon sitt läppstift i sin vänstra ficka och sin kam i den högra. Fast hon var så långt bort kunde hon ändå berätta om sin fest. Innan hon steg på tåget öppnade hon sina ögon och tittade på mamma, blinkade och tittade på henne igen sen lämnade hon oss.